Jag lyssnar genom Mina bibliotek som är webbplatsen för Umeåregionens bibliotek. Det är Elib som har ljudböckerna. Jag gillar speciellt sleepfunktionen som går att höja eller sänka med 5 min i taget till upp emot en timme. Nu kanske det inte är så bra att somna ifrån en påslagen dator om den är bärbar och man lyssnar med hörlurar och kanske till och med har datorn i sängen. Men toppen om man till exempel bara har en halvtimme på sig att lyssna och inte vill behöva titta på klockan hela tiden för att inte komma för sent.

Det finns även något som heter Naxos Spoken Word Libary Där finns. ”Här får du tillgång till streamad uppspelning av berättelser, klassiska romaner, pjäser, lyrik från medeltiden till 1900-talet.” Allt är på engelska men det verkar väldigt spännande. Får se om jag kommer ihåg att testa någon gång.

Nackdelen är den uppenbara att man måste vara uppkopplad mot Internet och att det än så länge inte fungerar att streama till en mobil men jag är övertygad om att det kommer att komma så småningom.

Nu är ju Tjärven inte så lång. Det tar bara 5 timmar och 17 min att lyssna. Att lyssna igenom en normallång bok tar ca 10 – 11 timmar. Bluffen av Unni Drougge som jag har tänkt lyssna på tar hela 30 timmar. Shit!  Risken finns ju att jag kommer att lyssna för länge om kvällarna ifall boken är bra och jag vill veta så fort som möjligt hur den slutar. Först på lista står del två av Hammarbyserien. Har redan läst Pepparkakshuset som var tillräckligt bra för att jag ska vilja läsa, eller lyssna på mer av samma författare.

Läs även andra bloggares åsikter om ljudböcker, bibliotek, minabibliotek.se, elib, tjärven, john ajvide lindqvist

Nåja. Jag hoppas att jag snart i alla fall ska ha en inkomst att leva på och en egen lägenhet att bo i. Det skulle underlätta livet och skrivandet lite misstänker jag.

På återseende förr eller senare.

Varför känner jag igen Nastassja Kinski ?

Den där tröjan vill jag ha. Färgen och modellen. Inte nödvändigtvis materialet som ser ut att bli varmt och kanske även lite stickigt och det kan nog ludda av också.

Det var allt för den här gången.

Jag trodde att Björn Ranelid skulle vara väldigt svårt att läsa. Jag hade fel. Jag blev fångad redan under bokens första rader. ”David är dömd till livstids fängelse, men kärleken och sorgen upphäver tyngdlagen och varje kväll flyger han över muren till sina barn, medan vakterna räknar fångarnas kroppar och glömmer bort själen.”

Ranelids berättarstil är dock inte något som tilltalar alla. Från vad jag har läst är det en hel del som anser att språket svävar i väg för mycket att den kanske är något för högtravande. Jag kan hur som helst inte låta bli att tycka om den. För att vara mitt första möte med Ranelids romaner så var ”Kniven i hjärtat” en fin början. Den är vackert skriven och berättelsen flyter stundvis fram som solens strålar genom ett fönster, något att vila i ett tag. Romanen handlar om en far som sitter i fängelse för att ha begått dråp. Den handlar även om den 17-åriga sonen som hälsar på först 8 år efter att dådet begåtts.  Det handlar om pappans liv innan dådet och om hur tiden i fängelset har förändrat honom. Som läsare anade jag vad som hade hänt men fick vänta kapitel efter kapitel på att få mina aningar bekräftade.  Det höll spänningen vid liv men var stundvis lite enerverande eftersom jag var övertygad om att jag hade rätt.

Jag läste på Dagensbok.com att det förekommer många upprepningar i romen som gör läsningen tråkig. Det här var inte något som jag tänkte på som jobbigt när jag läste boken. Så här ett tag efteråt kommer jag knappt ihåg det alls. Kanske är inte Ranelid något för alla men om du gillar bra historier berättade med ett poetiskt språk så ge den en chans. Jag gillade den så pass mycket att jag funderar att göra Ranelid till min sommarförfattare. Det vill säga, att funder sommaren försöka läsa så många böcker som möjligt av honom.

Andra röster om Kniven i hjärtat

Ord för vardagens helighet (SvD)

Björn Ranelid – Kniven i hjärtat (GP)

Björn Ranelid – Kniven i hjärtat (Expressen)

Corren Björn Ranelid – Kniven i hjärtat

Läs även andra bloggares åsikter om björn ranelid, kniven i hjärtat, böcker, litteratur

Okej, jag erkänner att den var spännande och jag ville veta hur det skulle sluta. Det var premissen redan från början. Vad hände med huvudpersonens syster. Sen blandades det in lite kärleksintriger också.

Baksidestexten? Vad har den att säga? Jag vill gärna citera hela texten så jag gör en länk till en sida. ”

Vad är det för makter som driver sitt sällsamma och skräckinjagande spel på Lovat Stacy? Och varför försvinner två unga kvinnor så spårlöst som om de gått upp i dimma?

Caroline Verlaine greps av en känsla av att stiga rakt in i det förflutna när hon kom in på den kullerstensbelagda borggården genom det mäktiga portvalvet.

Godtagbart om jag valt boken utifrån det stycket. För ibland är det kul med lite spänning från en mer svunnen tid. Men jag borde ha bläddrat mer i boken innan jag köpte den. Fast å andra sidan hade ju inte det här blogginlägget funnits om jag inte läst boken. Och jag hade nog roligare när jag skrev det här än när jag läste boken.

Så vad har jag för klagomål?

Dialogen är inte trovärdig. Kanske helt enkelt för att den inte känns modern. Den är för högtravande. Men visst, kanske var den bra när boken skrevs men nu är det inget som jag vill läsa. Jag tänkte först leta upp ett exempel men jag vill inte leta så mycket i boken. Jag tror dock att dessa rader från bokens första kapitel säger ungefär samma sak ”Jag var en kvinna som smakat på livet och funnit det bittert – nej, bitterljuvt, som allt liv är, men det ljuva var förgånget och bitterheten återstod. Balanserad, ja, och erfaren – den släta breda ringen på mitt vänstra ringfinger bar vittnesbörd om det. För ung för att vara så bitter? Jag var tjugoåtta år, och man kunde tycka att jag var för ung för att vara änka.”

För det andra så blir jag inte klok på vilken tid vi befinner oss i. Är det en samtidsroman från sin tid? Jag vet inte, kanske mest troligast. De enda tidsmarkörerna som jag kan hitta är att det inte verkar finnas några bilar men tåg.  Borgen är från medeltiden men familjen har bott där i flera generationer.

Logiskt slut? Njae. Tveksamt.

Och så ett litet gnällklagomål som egentligen är obetydligt. Napier? Vad är det för ett namn?

Nej, jag är ledsen men något liknande lär jag inte läsa igen. En bok av Victoria Holt räcker. Vill någon som läst detta veta lite mer om henne, läs här.

Läs även andra bloggares åsikter om victoria holt, det förflutnas skugga, böcker, litteratur

Tisdagen den 22 mars var jag och lyssnade på Unni Drougge. Hon pratade om litteraturen och sanningen. Jag gick och lyssnade på Unni Drougge för att jag trodde att det kunde bli intressant. Hon kan ju lätt uppfattas som lite kontroversiell och det har ju en tendens att bli underhållande.

Hon inledde mer eller mindre med att fråga hur många det var som hade läst någon av hennes böcker. Det visade sig att merparten av de som var där inte hade läst något av henne utan enbart hört talats om henne via tidningar och tv. Personligen så har jag bara läst en bok av henne, av någon anledning fick jag för mig att det var Andra sidan Alex som jag läst. Men nu vet jag att det var Hella Hells bekännelser som jag läste och faktiskt inte gillade. Så här i efterhand vet jag att det var för att den bokens ämne inte tilltalade mig och för att jag tyckte att den var en aning överdriven. Fast någon bra kvalité måste den haft eftersom jag ändå läste ut den. Resten av hennes föredrag var riktigt bra och berörde uppståndelsen och tystnaden kring ”Boven i mitt drama…” och hennes fiktiva roman ”Bluffen”. Om uppståndelsen till Bluffen. Det står mer om det också på Drougges blogg. Leta er fram med hjälp av taggar om ni vill veta mer.

Efteråt kunde jag inte låta bli att köpa en pocketversion av hennes näst senaste bok ”Boven i mitt drama kallas kärlek”.  Dels för att jag är något av en sucker för signerade böcker och Drougges prat om boken gjorde mig nyfiken. Dessutom tycker jag att det är kul att då och då läsa självbiografiska romaner.

Jag tänker vara lat och hänvisa till Unni Drugge  hemsida för en text om vad boken handlar om. Boven i mitt drama kallas kärlek” tilltalade mig mycket mer än vad Hella Hells bekännelser gjorde. Det kan ha något med min ålder att göra men faktum är att det är en välskriven bok med ett ämne som berör och engagerar mig som läsare. Boken är naken, ärlig, rå och brutal. Jag har inte så mycket mer att säga än att jag rekommenderar andra att läsa denna bok.

Läs även andra bloggares åsikter om möten med författare, unni drougge, boven i mitt drama kallas kärlek, böcker, litteratur, kultur

Kortfattat är ”Tre” en film om Hanna och Simon. De har varit ett par 2o år och inleder ungefär samtidigt, utan den andres vetskap ett förhållande med samma man, Adam.

Tre är en film som både lockade till skratt och fick mig att vilja plocka fram skämskudden. Dessutom är den skickligt gjort med snyggt kameraarbete och en klippning som hjälpte till att berätta historien.

Jag tänker inte bli långrandig  så jag låter filmens trailer tala.

I rollerna som Hanna och Simon ser vi Sophie Rois och Sebastian Schipper. Alla tre huvudskådespelare gör en riktigt bra jobb.
Devid Streisow som spelar Adam är jag helt övertygad om att jag har sett tidigare så under en del av filmen försökte jag luska ut varför han var så ruskigt bekant, dessvärre utan resultat. Inte ens en titt på Imdb gav mig svaret. Så jag får fortsätta fundera. Kanske är han bara lik någon annan person som jag råkat på någon gång.

Slutsats: Se den!

Läs även andra bloggares åsikter om Film, kultur, tom tykwer, drei, tre, sophie rois, ssebastian schipper, devid striesow

När jag skrev om ”Jonathan Strange och Mr Norell” att boken som stod på tur i min attläsalista var Äcklet av Jean Paul Sartre och att jag hoppades att det inte skulle ta lika lång tid att läsa den som det tog mig att läsa Susanna Clarks bok. Det gjorde det inte även om jag inte kommit mig för att blogga om boken förens nu.

”Äcklet” köpte jag en gång på en bokrea. Fråga mig inte vilket år för det har jag inget som helst minne av. För mig är det en sådan där bok som hen nästan bara borde läsa om hen gillar litteratur. Fast egentligen tycker jag inte att hen måste läsa böcker som andra anser att hen bör läsa. Jag tror att det mot slutet av läsningen av ”Äcklet” som jag bestämde mig för att läsa minst 50 sidor varje dag för att inte hålla på med en bok hur länge som helst. Och jag har gjort det sen dess.

Jag vet faktiskt inte vad jag hade förväntat mig när jag började läsa. Kanske att boken skulle vara lite tyngre än vad den visade sig vara. ”Äcklet” handlar kortfattat om en man som skriver historiska böcker och drabbas av en existentiell ångest över sin egen kropp och över mänsklighet. Denna ångest benämner han som äcklet.

Jag tycker att det är kul att jag äntligen har läst boken men jätteimponerad blev jag inte av den. Och med det menar jag inte att den var dålig. Det är bara ingen bok som jag hyllar eller känner att jag vill läsa igen.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, sartre, äcklet

Styrkemaskinerna är väldigt enkla och träningseffektiva. Inga inställningar och tryckluftsmotstånd. Ju mer du tar i desto jobbigare blir det. Hen tränar 30 sekunder på varje station och sen har hen 5 minuter på sig att byta. En liten lamppelare i mitten av rummet lyser grönt i 3o sekunder och då kör hen så mycket hen orkar tills lampan börjar lysa rött då är det dags för byte

Citat från ÖUIFs hemsida
”Vid köbildning: vg max tre varv.” – Nästan som rondellerna i Norge fast lite mer restrektivit. Hur som helst så räcker 3 varv gott och väl. Det tar en halvtimme och vilotiden är näst intill minimal. Det känns lagom, speciellt om cirkelträningen kompletteras med andra pass under veckan.

30 sekunder styrka går väldigt fort, kanske för att jag tog i för lite. 30 sekunder kondition däremot känns som minst 2 minuter på ett ungefär. Den gröna lampan hånade mig och ville aldrig slockna. Och då var det inte för att det var jobbigt utan för att det var tråkigt. Har hen dåligt med fantasi blir konditionen ungefär samma på varje bräda vilket kanske blir lite tjatigt. Får ta mig lite längre tid på mig nästa gång för att närmare studera och lära mig förslagen på kondition. Dessutom är jag övertygad om att det blir lättare efter ett tag då konditionen har fått en chans att förbättras.

Första varvet var jag helt ensam. Det var väldigt trevligt måste jag erkänna. Såg nog rätt så fånig ut när jag typ smådansade lite på konditionen. Någon gång under varv 2 var vi 2 i salen. Det fungerade också bra. Blir intressant att se hur det fungerar när det är lite fler personer som tränar samtidigt.

Och så kommer jag på att jag inte har skrivit om cardiobox men det får jag ta någon annan dag. Nu ska jag göra mig i ordning för att gå på Vegofest. Det ska blir intressant. Återkommer kanske med ett inlägg om hur det var.

Läs även andra bloggares åsikter om träning, cirkelgym, örebro, öuif, styrketräning, kondition

”Jonathan Strange & Mr Norrell” av Susanna Clark köpte jag på bokrean för några år sen. Anledningen till varför den fick följa med mig hem kommer jag inte längre ihåg. Kanske hade det något med omslaget att göra. Det är enkelt och vackert, lite klassiskt. Sidorna är färgade svarta på kanterna. Förmodligen lockades jag också av baksidestexten. Låt mig illustrera den med ett kort citat ”Men vem var gentlemannen med tistelfjunshåret? Varför saknade Lady Pole ett lillfinger när hon återuppväcktes från de döda?” Jag har också ett vagt minne av att en vän hade läst den och tyckt om den vilket i så fall också var en bidragande orsak.

Så varför tog det så lång tid innan jag började läsa den?
Den största anledningen måste jag erkänna var för att det är en bok på ca 770 sidor. Jag har egentligen ingenting emot tjocka böcker men många sidor innebär en stor och tung bok som inte är så praktiskt att bära omkring på. Och jag gillar att läsa när jag är på resande fot. Ibland kan jag även vara lite otålig och känner därför oftast för att läsa något som tar mig högst en vecka. Sen så måste erkänna att fotnötterna i boken avskräckte mig lite eftersom en sträckte sig över nästan en hel sida. Vissa av dem är intressanta. Andra tyckte jag mest var långrandiga utan att direkt tillföra så mycket till berättelsen.

Fotnötter under röd linje

Alla dessa anledningar bidrog också till att det tog mig flera månader att läsa ut boken. Berättelsen går ganska långsamt framåt och det var sällan jag orkade läsa mer än ett eller två kapitel/kväll. Oftast blev jag lättad när jag kom till ett kapitel med en bild i. Sen så kunde det gå veckor utan att jag läste alls av skäl som inte har något med boken i sig att göra.

Trots alla jobbiga saker med ”Jonathan Strange och Mr Norrell” så är det en riktigt bra bok. Den engelska magins historia är fängslande och de flesta karaktärerna i boken är fantastiskt underliga och sköna. Några av mina favoriter är Norrells allt-i-allo Childermas och mannen med tistelfjunshåret? Ju längre in i boken som jag kom desto roligare blev det att läsa den.

Vill du läsa den på originalet språket så finns den på Google books. Personligen tror jag att jag avstår från att läsa om den så att jag kan ge lite mer uppmärksamhet till andra olästa böcker i min bokhylla. Just nu läser jag ”Äcklet” av Sartre och håller tummarna för att det inte ta mig flera månader att läsa ut den också.

Två andra läsvärda blogginlägg om boken.
Bokmonstret
Pocketblogg

Läs även andra bloggares åsikter om jonathan strange & mr norrell, susanna  clark, böcker, litteratur