Tag Archives: läsning

Booked Skapelldansen – Jenny Milewski

Nu har jag läst ut Skalpelldansen av Jenny Milewski. En till bok som jag fått via den fenomenala sidan Booked. Den här gången, fick jag, förutom själva boken en Pressrelease.

”Äntligen kan vi introducera en svensk skräckdrottning värd namnet. Jenny Milewski debuterar med en skräckroman som inte är för den klenmodige.”

Låter ju faktiskt riktigt lovande men rätt så långt in i boken tyckte jag att det mest spännande var metadiskussionen om skrivandet. Visst, den är stundvis lite obehaglig men jag tror att jag förväntade mig ännu mer skräck. Kanske beror det på att jag läst ovanligt mycket skräck och obehagliga deckare under en ganska lång period nu.

Språkligt är boken dessvärre en besvikelse. Jag kan inte säga exakt vad det är men det känns som att något fattas. En annan som har läst boken via booked stör sig på att det är lite för mycket fel på korrekturläsning (missade bokstäver), grammatik och ordval. Det är mycket möjligt att jag reagerat på detta utan att inse vad jag reagerat på.

Först på slutet kommer något som verkligen får mig att tänka till. Det handlar om vad som egentligen driver folk till att begå våldshandlingar ”Men samtidigt kunde ha inte glömma hur underbart berusande känslan av total makt hade varit och han kunde inte ignorera tanken som grodde längst in i hans medvetande. Tanken att han skulle vilja uppleva den känslan igen.” 302

Jag är glad för att jag fick möjlighet att läsa den genom booked. Hade jag köpt den eller lånat den på biblioteket hade jag nog blivit ännu mer besviken på den.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Booked, Kultur, Litteratur

Jean Paul Sartre – Äcklet

När jag skrev om ”Jonathan Strange och Mr Norell” att boken som stod på tur i min attläsalista var Äcklet av Jean Paul Sartre och att jag hoppades att det inte skulle ta lika lång tid att läsa den som det tog mig att läsa Susanna Clarks bok. Det gjorde det inte även om jag inte kommit mig för att blogga om boken förens nu.

”Äcklet” köpte jag en gång på en bokrea. Fråga mig inte vilket år för det har jag inget som helst minne av. För mig är det en sådan där bok som hen nästan bara borde läsa om hen gillar litteratur. Fast egentligen tycker jag inte att hen måste läsa böcker som andra anser att hen bör läsa. Jag tror att det mot slutet av läsningen av ”Äcklet” som jag bestämde mig för att läsa minst 50 sidor varje dag för att inte hålla på med en bok hur länge som helst. Och jag har gjort det sen dess.

Jag vet faktiskt inte vad jag hade förväntat mig när jag började läsa. Kanske att boken skulle vara lite tyngre än vad den visade sig vara. ”Äcklet” handlar kortfattat om en man som skriver historiska böcker och drabbas av en existentiell ångest över sin egen kropp och över mänsklighet. Denna ångest benämner han som äcklet.

Jag tycker att det är kul att jag äntligen har läst boken men jätteimponerad blev jag inte av den. Och med det menar jag inte att den var dålig. Det är bara ingen bok som jag hyllar eller känner att jag vill läsa igen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Litteratur, Okategoriserade

Jonthan Strange & Mr Norrell

Låt mig bygga upp en bild. London och den engelska landsbygden. 1800-talet. Det handlar om magi som när boken börjar bara existerar som ett historiskt forskningsområde. Men så dyker det upp en gentlemansmagiker vid namn Mr Norrell. Han vill återinföra magi i praktiken till England. Så småningom tar han sig han en lärling, Jonathan Strange. De två magikerna väljer att följa två olika vägar och utövandet av magi leder till många märkliga ting.

”Jonathan Strange & Mr Norrell” av Susanna Clark köpte jag på bokrean för några år sen. Anledningen till varför den fick följa med mig hem kommer jag inte längre ihåg. Kanske hade det något med omslaget att göra. Det är enkelt och vackert, lite klassiskt. Sidorna är färgade svarta på kanterna. Förmodligen lockades jag också av baksidestexten. Låt mig illustrera den med ett kort citat ”Men vem var gentlemannen med tistelfjunshåret? Varför saknade Lady Pole ett lillfinger när hon återuppväcktes från de döda?” Jag har också ett vagt minne av att en vän hade läst den och tyckt om den vilket i så fall också var en bidragande orsak.

Så varför tog det så lång tid innan jag började läsa den?
Den största anledningen måste jag erkänna var för att det är en bok på ca 770 sidor. Jag har egentligen ingenting emot tjocka böcker men många sidor innebär en stor och tung bok som inte är så praktiskt att bära omkring på. Och jag gillar att läsa när jag är på resande fot. Ibland kan jag även vara lite otålig och känner därför oftast för att läsa något som tar mig högst en vecka. Sen så måste erkänna att fotnötterna i boken avskräckte mig lite eftersom en sträckte sig över nästan en hel sida. Vissa av dem är intressanta. Andra tyckte jag mest var långrandiga utan att direkt tillföra så mycket till berättelsen.

Fotnötter under röd linje

Alla dessa anledningar bidrog också till att det tog mig flera månader att läsa ut boken. Berättelsen går ganska långsamt framåt och det var sällan jag orkade läsa mer än ett eller två kapitel/kväll. Oftast blev jag lättad när jag kom till ett kapitel med en bild i. Sen så kunde det gå veckor utan att jag läste alls av skäl som inte har något med boken i sig att göra.

Trots alla jobbiga saker med ”Jonathan Strange och Mr Norrell” så är det en riktigt bra bok. Den engelska magins historia är fängslande och de flesta karaktärerna i boken är fantastiskt underliga och sköna. Några av mina favoriter är Norrells allt-i-allo Childermas och mannen med tistelfjunshåret? Ju längre in i boken som jag kom desto roligare blev det att läsa den.

Vill du läsa den på originalet språket så finns den på Google books. Personligen tror jag att jag avstår från att läsa om den så att jag kan ge lite mer uppmärksamhet till andra olästa böcker i min bokhylla. Just nu läser jag ”Äcklet” av Sartre och håller tummarna för att det inte ta mig flera månader att läsa ut den också.

Två andra läsvärda blogginlägg om boken.
Bokmonstret
Pocketblogg

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

1 kommentar

Filed under Kultur, Litteratur

Deckare, bibeln och twilight.

Vad har deckare, biblen och twilight med varandra att göra? Inte så mycket annat än att jag trodde att jag aldrig någonsin skulle blogga om två av dem. Och sen har vi förstås sms konversationen som jag och Betzy hade för ett litet tag sen (läs tidigare idag).

Hon sitter på ett tåg på väg till Västerås för att hämta en katt. Jag sitter framför datorn och försöker motivera mig själv till att städa.

Betzy: Haha 🙂 Jag läser aldrig fucka upp. Biskops arnö är med i den. Lite seg att komma in i, deckare men inte riktigt. Smutsiga poliser och så.
Jag: Ah. Låter som något jag inte behöver läsa men känns som något man förväntas läsa.
Betzy: Mm. Köpte på bokrea en gång. Gillar man inte deckare gillar man nog inte detta. Jag gillar iofs inte deckare men tycker den här är okej. Kvinnan bredvid mig på tåget, utländsk härkomst sitter och läser bibeln på sitt språk. Hjälp.
Jag: Jag gillar vissa deckare men inte så mycket egentligen. Kan vara skönt att läsa ibland som omväxling. Och hellre deckare än bibeln.
Betzy: Haha ja det förstås. Hellre deckare än twilight. Och hellre deckare än twilight.
Jag: Haha. Ja. Precis så. Men jag ska faktiskt försöka att inte läsa fler ‘nya’ böcker innan jag läst några av de jag redan har hemma.
Jag: Jag tänker lägga upp vår konversation om deckare och bibeln som en anteckning på Facebook eller kanske blogga om den?

Och det var precis det jag gjorde. Uppenbarligen om smeagol läst detta inlägg. Så där har ni min och Betzys rankning av deckare, bibeln och twilight.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Litteratur

Lilla Stjärna – John Ajvide Lindqvist

Den första bok jag läste av John Ajvide Lindqvist var Låt den rätte komma in Efter den var jag fast och läste resten av hans böcker. Välskriven skräck, klassisk med uppdaterad skräck med onaturliga inslag som alla utspelar sig i Sverige. I vanliga bostadsområden, ute i skärgården. Karaktärer att bli engagerad och känslomässigt involverad i, ögonblick av ren fasa.  Jag var dessväre lite sen med att höra talas om Lilla Stjärna och när jag väl gjorde det hade jag köpstopp på böcker men fick till sist tag i den på biblioteket. Jag lånade den på en torsdag och hade läst ut den på lördagen samma vecka. Jag drog ut på det lite eftersom jag inte ville att den skulle ta slut.

Handlingen kretsar kring två olika flickor. Therese och Theresa. Som spädbarn hittas Therese  halvt nedgrävd i skogen av den före detta dansbandssångerskan Lennart. När han inser att hon kan sjunga i perfekta toner bestämmer han sig för att behålla henne. Hon får växa upp i källaren med musik och barnmat.

Therese är en rätt så vanlig, grå tonårstjej i en annan förort i Sverige. Till en viss del tror jag att många kan identifiera sig med henne. Så småningom träffas de båda flickorna och en märklig och farlig vänskap uppstår. Skräcken är inte densamma i Lilla Stjärna som i Ajvides tidigare böcker. Det rent övernaturliga är borta och istället finns det där med våld och rent obehag. Redan i inledningen får vi veta att det kommer att hända något förfärligt i Allsång på Skansen. Och sen väntar vi under tiden som Therese och Teresas bakgrundshistorier skildras.

Utanförskap. Kärlek. Vänskap. Fasa. Besatthet och musik är nyckelorden.

Sammanfattningsvis är det en riktigt bra och obehaglig bok. Den är spännande men innehåller också mer lugna partier. Språkligt är Ajvide lysnade som vanligt. Det stör mig så här i efterhand att vi inte får veta varifrån Therese kommer. Vem var det som lämnade henne nergrävd i skogen och varför?

Läs mer om Lilla Stjärna

Börja med att kika in på John Ajvides hemsida  för att hitta en länk till den playlist till boken som någon har skapat på Spotify.

Läs mer recensioner och tankar på

Bokmalande * Bokhora * Fiktiviteter * SvD * Dn 

Läs även andra bloggares åsikter om

, , , lilla stjärna

2 kommentarer

Filed under Kultur, Litteratur

En röd sten till Carina – Peter Pohl

Jag ska strunta i alla regler om att en blogg ska hålla sig till ett visst tema (om man nu inte vardagsbloggar om vad man gör på dagarna) och göra detta till en tränings och kulturblogg. Inspirerad av Bokmalande ska jag skriva om varje bok jag läser från och med nu. Eventuellt så blir det lite tillbakablickar på några av mina absoluta favoritböcker också.

En röd sten till Carina skiljer sig en hel del från Peter Pohls tidigare böcker. Själv så beskriver jag den som en blandning mellan prosa, dramatik och poesi. Googlade efter boken och hittade detta på Adlibris hemsida ”Peter Pohl betecknar på sin hemsida boken Lyriprosadramaromanoveller. Den är alltså en blandform av de i beteckningen ingående konstarterna. Den riktar sig till läsglada vuxna, med sinne för en text som inte är genomskinlig och förutsägbar.” Jag kunde faktiskt inte ha skrivit det bättre själv. Försökte hitta Peter Pohls hemsida för att få förstahandsinformationen men lyckades inte söka tillräckligt länge för att hitta fram.

Efter att ha läst ut sista sidan känns boken som en beskrivning av en pjäs som bokens huvudperson mer eller mindre ofrivilligt är en del av. Exakt vad boken handlar om kan jag inte riktigt säga. Det är en man som letar efter något. Kanske är det den röda stenen till Carina. Det är inte riktig meningen att allt ska vara helt begripligt och självklart. Det är roligt. Från början var det uppfriskande att läsa något så annorlunda. Språket är poetiskt och vackert men tyvär så måste jag säga att det blir tjatigt efter ett tag. Jag måste till och med erkänna att jag skummat igenom vissa delar av den och mer eller mindre tvingat mig själv att läsa vissa delar av den. Problemet är nog mest att vissa textstycken upprepas och återkommer i olika delar av boken. För mig blir det för mycket att läsa, speciellt när vissa textrader till och med är överstukna. Ibland så att det går att ana sig till vad som står ibland helt ogenomträngbara.

En märkligare bok har jag nog faktiskt aldrig läst. På gott och ont.

Sammanfattningsvis. Hade denv varit hälften så lång hade den nog varit mer än dubbelt så bra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Litteratur